Om man som löpare någon gång har drabbats av en irriterande skada, så vill man säkert slippa hamna i den situationen igen. Vissa byter t.o.m. löpstil och skolar om sig från hällöpare till framfotslöpare för att slippa skador. Frågan är om det är någon mening med att göra det om man ska tro resultaten från en ny studie.
De flesta motionslöpare landar på hälen, men många anhängare av framfotslöpning har under de senaste åren hävdat att just hällandning är huvudorsaken till många löparskador. Argumentet är att man genom att landa längre fram på foten kan minska belastningen på kroppen betydligt.
Nu har australiensiska forskare analyserat 53 olika studier, som alla har undersökt hur landningen påverkar både löpekonomin och risken för skador. Deras slutsats är att det inte finns några bevis för att skaderisken minskar om man landar på framfoten istället för på hälen. Framfotslöpning har visat sig kunna minska belastningen på knäna, men i gengäld är det tuffare för fötter och vrister. Dessutom kan man, åtminstone på kort sikt, få en mindre effektiv löpstil om man ställer om från häl- till framfotslöpning, hävdar forskarna.
Tre typer av landning
1. Hällandning är vanligast. Då sätter man ned hälen i marken och rullar fram över foten för att till slut skjuta ifrån med framfoten. Risken är att man sätter ned foten i marken för långt framför kroppen.
2. Mittfotslandning innebär att man landar mer eller mindre jämnt på hela foten och rullar vidare tills man skjuter ifrån med framfoten. Mittfotslöpare har ofta en kortare steglängd än hällöpare.
3. Framfotslandning då man landar på den främre tredjedelen av foten, har blivit allt vanligare i kölvattnet efter den s.k. natural running-trenden. Fortfarande är dock inte de flesta motionärer framfotslöpare.
Källa: Sports Medicine
