Intresset för ultralöpning ökar kraftigt. Allt fler vill testa de riktigt långa sträckorna och man behöver inte vara en spenslig löparnörd för att vara med. Följ med en resa genom ultralöpningens häftiga historia, och ta reda på mer om vad du bör äta samt hur du bör klä dig och förbereda dig om du själv känner för att löpa riktigt långt.
Innehåll
Det var en gång –
för inte så länge sedan – som maraton var något av det tuffaste man kunde ägna sig åt som löpare. Kanske hade man hört talas om någon som hade genomfört ett maraton, men det var inte särskilt många som deltog i loppen. Så ser det inte ut idag. Nuförtiden har den mytomspunna sträckan över 42 195 meter nästan blivit en folksport, trots att den är lika lång och utmanande som den alltid har varit.
Samtidigt kämpar en del maratonlopp med att locka deltagare. Det beror dock inte på att folk har slutat att springa. Nej, medan intresset för maraton har stagnerat på vissa platser har antalet deltagare i ultraloppen ökat kraftigt. Det visar en rapport som löparsajten Run Repeat tagit fram i samarbete med Internationella ultralöpningsförbundet, IAU.
15 451 ultralopp runt om i världen under åren 1996–2018 analyserades, och man kom fram till att antalet deltagare ökat från 34 401 till 611 098 personer. Det motsvarar en ökning på hela 1 676 procent. Och hade det inte varit för coronapandemin, hade den trenden säkert varit ännu starkare i dag.
Avkopplande med ultralopp
Undersökningen säger dock inget om vad det är som ligger bakom den kraftiga ökningen. Flera experter som vi på Aktiv Träning har pratat med, pekar emellertid på att medan många maratonlopp liknar varandra, bjuder ultraloppen på olika distanser, spännande utmaningar, roliga upplevelser och intressanta historier. Och det lockar alltså allt fler löpare, som efter att ha prövat sina krafter med maraton gärna vill se vad som väntar efter att de 42 195 metrarna är tillryggalagda.
Dessutom upplever många att ultralöpning ger skön och välbehövlig avkoppling från vardagen, vilket många har behov av. Löpningen ger en stunds uppehåll från jobbstress och livspussel. När man springer ett ultralopp, eller tränar inför ett, frigör man helt enkelt lite egentid. Och med mer egentid kan man bli bättre på att skapa specifika mål och definiera sina syften utan att låta sig påverkas eller bli styrd av andra.
Om man främst är intresserad av det extrema inslaget, så finns det många andra idrotter man kan testa. I ultralöpning handlar det mycket om att känna total närvaro i varje steg. Man låter känslor och tankar komma och gå. Det gäller att plocka fram positiva bilder i huvudet när det går tungt. Och att fokusera på sig själv.
Från Aten till Sparta
Det är dock inget nytt att människan gärna ägnar sig åt långdistanslöpning. Inte ens på ultralånga sträckor. Ett av de första ultraloppen man känner till genomfördes i friidrottens hemland, Grekland.
Många känner säkert till berättelsen om den grekiske soldaten Feidippides, som sprang från Marathon till Aten för att framföra budskapet om grekernas seger över perserna. Löpturen ligger bakom den löpdistans vi i dag känner igen som maraton, men det är i stort sett också det enda man kan ta med sig från den historien, som mer liknar en skröna.
För även om Feidippides av allt att döma var en verklig person, sprang han inte bara från Marathon till Aten. Han löpte mycket längre än så. När generalerna i Aten – enligt de historiska skrifterna – år 490 f.Kr. upptäckte att perserna var på väg, befallde de nämligen Feidippides att springa från Aten till Sparta för att hämta förstärkning för att bekämpa den gemensamma fienden. Och det är en sträcka på 24,6 mil, som Feidippides tillryggalade på endast 36 timmar. Spartanerna avböjde dock eftersom de enligt deras tro inte fick ge sig iväg före nästa fullmåne sex dygn senare. Vid den tidpunkten var slaget dock redan över, men det är en helt annan historia.
1982 ville den brittiske RAF-piloten John Foden för övrigt se om Feidippides bedrift överhuvudtaget var möjlig att genomföra. Han var mycket intresserad av grekisk historia, och därför arrangerade han ett lopp från Aten till Sparta med fyra av sina vänner. Tre av dem fullföljde på en tid under 40 timmar, och därmed hade det numera världskända ultraloppet Spartathlon, som genomförs i Grekland varje höst, fötts. År 1984 satte den grekiske ultralöparen Yiannis Kouros rekord på sträckan med 20 timmar och 25 minuter, och den tiden har fortfarande ingen annan varit i närheten av.
Man mot häst
Uthållighet har länge fascinerat människan. Redan i slutet av 1800-talet var det populärt med sexdagarslopp, där löparna – som både blev behandlade och prisade som världsstjärnor – kämpade mot varandra på löparbanor inför tusentals åskådare. Och det var inte bara människor som tävlade.
Ett av dåtidens dragplåster var lopp där löpare tävlade mot hästar. År 1880 löste t.ex. 4 000 personer biljett för att se 15 löpare och fem hästar tävla om att löpa längst på sex dagar. Hästar är dock inte lika bra på att svettas som människor, och därför tvingades hästarna ta flera pauser och gå längs vägen. Loppet genomfördes i ett stort tält utanför Chicago, och tävlingen var tuff.
På den sista dagen ledde hästen Speculator, men under en kort paus föll den ihop och dog. Därefter tog löparen Michael J. Byrne täten, men han fick plötsligt näsblod och ramlade omkull och fick bäras bort från banan. En halvtimme senare var han dock redo igen, men då låg hästen Betsy Baker i täten. Den fick dock också slut på krafterna och tvingades stanna och vila i två timmar, innan den – efter att ha svalkat sig med en hink champagne – var tillbaka på banan.
Till slut blev det Michael J. Byrne som vann efter 93 mils löpning, medan Betsy kom på andra plats med 90,6 mil på kontot.
I dag finns det fortfarande ultralopp där man tävlar mot hästar. Ett av de mest kända är ”Man Against Horse” i Arizona, USA. Men till skillnad från förr kontrolleras hästarna noga under loppet. Till exempel undersöks de flera gånger av en veterinär, och deras puls måste vara lägre än 65 när de kommer i mål. Annars stoppas inte klockan.
Stor uppfinningsrikedom
Precis som att antalet ultralöpare ökar, så gäller samma sak för antalet lopp. Många tävlingsarrangörer upplever också att det finns ett stort intresse att pröva på ultralöpning, och därför anordnas många ”nybörjarvänliga” sträckor på fem mil.
Även om man definierar ett ultralopp som allt som är längre än ett maraton, bör man gärna löpa fem mil eller längre om man ska komma med i den familj som kallar sig ultralöpare. Om man nu vill testa att springa så långt, så finns det många olika typer av ultralopp att välja mellan – arrangörerna kan nämligen vara mycket kreativa.
De flesta lopp genomförs på bestämda sträckor, t.ex. fem eller tio mil, men lopp på 50 eller 100 engelska mil blir allt vanligare. Dessutom finns det tävlingar där man ska löpa så långt som möjligt på tid – ofta 6, 12 eller 24 timmar – och det finns ”flerdagarslopp” som t.ex. det 25 mil långa Marathon des Sables, där man varje dag – sex dagar i rad – springer genom öknen i Sahara på sträckor på 14–91 kilometer.
På senare år har de så kallade Backyard Ultra-loppen blivit mycket populära. Det är varvlopp, där deltagarna ska springa ett varv på 6 706 meter, så många gånger som möjligt. Varje timme startar man ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start.
Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsgränsen 60 min. Distansen motsvarar 100 engelska mil dividerat med 24 – man tillryggalägger således 100 engelska mil på 24 tim. Konceptet lanserades år 2011 av amerikanen Gary ”Lazarus Lake” Cantrell, vilken också ligger bakom det mytomspunna ultraloppet Barkley Marathons.
Rekordet för flest varv i ett Backyard Ultra-lopp innehas av amerikanen Harvey Lewis, som år 2021 tillryggalade inte mindre än 85 varv. Det motsvarar 569,98 km, vilket han alltså genomförde på drygt tre dygn och sju timmar. Under den tiden hade alltså Harvey bara möjlighet att vila under den korta tid som fanns mellan det att han kom i mål efter 6,706 km till nästa heltimme, då det var dags för nästa varv.
Bland kvinnorna har amerikanskan Courtney Dauwalter rekordet med 68 varv, vilket motsvarar 455,93 km. Det satte hon år 2020, och precis som Harvey Lewis satte hon rekordet i Gary Cantrells lopp, Big’s Backyard Ultra.
Kvinnorna drar ifrån
Och just kvinnorna är ett kapitel för sig när det handlar om ultralöpning. Ju längre ett lopp är, desto mindre betydelse har nämligen könet för prestationen.
Även om de flesta rekord innehas av män, knappar kvinnorna in ju längre sträckan är. Siffrorna från Run Repeat visar att medan de manliga deltagarna i femkilometerslopp i snitt är 17,9 procent snabbare än kvinnorna, så är skillnaden endast 11,1 procent i maraton. När det handlar om 100 engelska mil (161 km), är männen bara 0,25 procent snabbare än de kvinnliga deltagarna, och i lopp som är längre än 314 kilometer passerar kvinnorna männen.
Och det är något som många ultralöpare säkert känner igen. Ultralöpning handlar nämligen mycket om tålamod, och det har kvinnor generellt mer av än män. I ultraloppen är det därför ofta männen som rusar iväg i starten, medan kvinnorna är bättre på att disponera sina krafter. Och när vissa män har bränt sitt krut, springer kvinnorna förbi.
En annan intressant sak med ultralöpare är åldern. Här är det inte de yngre som är snabbast. Enligt statistiken är en ultralöpare som bäst i 40–50-årsåldern. Det beror på att ultralöpning kräver tålamod, lugn och en mental styrka, och det är egenskaper som påverkas av livserfarenhet. Ju fler kriser man drabbas av i livet, desto tuffare blir man. Och i ett ultralopp kan man möta många kriser.
Åldern är alltså inget hinder för ultralöpning – tvärtom!
Livet är inte bekvämt hela tiden
Namn: Jesper Kenn Olsen, 50 år.
Är tränare för det danska landslaget i ultralöpning. Innehar nationsrekord i 48-timmarslöpning med drygt 33 mil och nordiskt rekord i sexdagarslöpning med 78 mil.
Längsta lopp: World Run, 2 623,2 mil.
Varför springer du ultralopp?
För mig handlar det om nyfikenhet. Jag sprang mitt första maratonlopp som 15-åring. Det var på 1980-talet och då trodde många att man inte klarade av att löpa längre än 4,2 mil. Efter ett par år fick jag lust att springa fem mil, och år 1998 upptäckte jag att det också gick att springa tio mil. Första gången jag sprang en ”tiomilare” var i Frankrike, och jag kom i mål efter 7 timmar och 27 minuter. Det var nationsrekord, men på den tiden var det inte heller så många som sprang så långt.
Hur förbereder du dig inför ett ultralopp?
Den fysiska förberedelsen utgör endast 25 procent. De sista 75 procenten är den mentala biten, och den tränar jag bl.a. genom att leva lite mer obekvämt. I ett ultralopp utsätts man för saker och ting som är svårare än allt annat man möter i sin vardag. De sista dagarna inför ett lopp kan jag därför lägga mig och sova på parkettgolvet eller stänga av värmen därhemma. Det låter kanske konstigt, men det handlar om att vänja sig vid att leva mer obekvämt även till vardags.
Äter du något speciellt inför ett ultralopp?
Nu kom du in på något som kanske är min svaga punkt. Då jag växte upp och tränade var kosten inte så viktig. Jag har därför alltid ätit det jag gillat. Om jag har känt för att äta smågodis så har jag gjort det. Det är självklart bra att äta hälsosamt, och kanske hade jag presterat ännu bättre om jag ätit rucola-sallad varje dag, men det hade nog inte gjort mig gladare.
Vad gör du när det börjar göra ont?
Det handlar helt enkelt om att tänka på andra saker. Det gäller att bortse från alla svårigheter. Det kan t.ex. vara bra att lyssna på musik. Inte från början, men senare i loppet kan det vara smart att ha ett ess i skjortärmen. Det kan också inne-bära att man har en chokladbit i ryggsäcken som man placerat ut längs sträckan, eller så kan någon bekant stå vid en jobbig passage och bjuda på vätska. Det är individuellt vad som funkar – bara uppmärksamheten flyttas.
Vilket är ditt bästa råd för den som vill genomföra ett ultralopp?
Att ha tålamod och vara nyfiken. Välj ett lopp nästa år, och genomför flera långa träningsrundor tills dess. Man blir mentalt stark av träningen, och den mentala biten är viktig. Och så ska det kännas roligt!
Känner mig starkare för varje lopp
Namn: Therese Falk, 46 år.
Lärare och ultralöpare. Har europeiskt rekord i 24-timmarslöpning med 261,17 km, och inofficiellt världsrekord för tio maraton på tio dagar (36.24.44). Utsedd till Årets ultralöpare i Norge sex år i rad.
Varför springer du ultralopp?
– Jag löper eftersom det ger mig ett slags lugn, det är en form av meditation. Det handlar om det repetitiva, att man gör något man inte behöver tänka på. Och ju längre jag springer, desto bättre blir upplevelsen.
Att tåla smärta och stå ut med den längs vägen ger också en enorm känsla. Under ett ultralopp kan det kännas fruktansvärt jobbigt ibland, men efter varje ultralopp jag lyckas genomföra känner jag mig allt starkare. Den känslan vill jag uppleva om och om igen.
Hur förbereder du dig inför ett ultralopp?
– Inför t.ex. ett 24-timmarslopp har jag ett tankemodus där jag förbereder mig på att det kommer att bli långt, smärtsamt och gradvis ge ett ökat obehag. Jag vet att det kommer att bli tungt och att jag kommer att fråga mig själv ”varför gör du det här?” – och det är viktigt att vara förberedd på.
Vad äter och dricker du under ett lopp?
– Jag får i mig nästan all energi genom att dricka. Jag tål inte kolsyra, utan jag dricker 250 ml sportdryck utan smak och kolsyra var 40:e minut, och så tar jag en energigel vid varje maratonpassering – som belöning.
Vilken är din främsta egenskap som ultralöpare?
– Det är viljan som är min styrka. Det är många som är bättre tränade och som är mycket bättre än mig på kortare sträckor. Jag fyller snart 47 år och är inte den som tränar mest, men jag har en stark vilja.
Vilken har varit din största upplevelse inom ultralöpning?
– Det tror jag var när jag sprang 251,5 km i 24 Hours in Hell år 2020. Ända sedan 2016 har mitt mål varit att lyckas springa 240 km i ett 24-timmarslopp, dvs. en mil i timmen, och känslan av att ha lyckats med det... det var häftigt!
Men det viktigaste loppet var nog mitt första maratonlopp, när jag fullföljde Nordmarka skogsmaraton för tio år sedan. För mig har målet aldrig varit att bli bäst i världen. Det viktigaste för mig var att börja träna och ta tag i mitt liv. Nu har jag löpt 261 km på 24 timmar och var bäst i världen i fjol, men det är ingenting jämfört med den känsla jag hade när jag tog mig i mål i mitt första maraton.
Vilket är ditt bästa råd för den som vill pröva på ultralöpning?
– Sätt upp delmål som du kan uppnå. Det gäller emellertid att inte gapa efter för mycket.
Det kan också vara bra att jämföra sig med någon som är lite bättre: ”om hon klarar det, kan jag också klara det”.
Och belöna dig själv. Springer du tre gånger i veckan, men ökar till fyra gånger någon vecka, så är det bra!
