Ultralöparen Carsten Nöhr Nielsens succé

På löparäventyr i Sydafrika

1. Målet

Jag hade hört talas om detta sydafrikanska lopp via ett Facebook-community med löpare, och eftersom jag vid ett tidigare besök hade förälskat mig i landet så passade det bra att återvända dit för att uppleva nya och exceptionellt spännande och magnifika naturområden såsom djungler och naturparker.

The Munga Trail slutar i Blyde River Canyon, den tredje största bergsmassivet i världen. Distansen på 400 km var extrem med tanke på att 93 km var det längsta jag hade löpt tidigare.

Loppet genomfördes nonstop utan etapper och med en tidsgräns på 120 timmar – motsvarande fem dygn. Jag var en av de första som anmälde sig till loppet, och totalt kom 24 löpare till start.

Personligen hade jag två mål: det ena var att genomföra loppet, och det andra var att undvika sistaplatsen.

2. Förberedelserna

Från det jag anmälde mig i augusti till tävlingen gick av stapeln i april tränade jag mer strukturerat än någonsin förut med betoningen på mängdträning. Jag tränade oftast två pass per dag, ca 100–170 km löpning i veckan. Under vintern sprang jag en hel del ensam med pannlampa i skogen för jag visste att mörkret skulle bli en utmaning i loppet.

Jag såg till att ta extra bra hand om mina fötter, för jag vet av erfarenhet att de kan bli en akilleshäl om man börjar få skavsår. Under förberedelseperioden deltog jag i två lopp: Vietnam Mountain Marathon på 104 km och Wicklow Way på Irland på 160 km. En viktig del av mina förberedelser var också att ta fram en tidskarta och höjdprofiler som jag skulle kunna använda mig av.

3. Så gick det

Till min stora förvåning lyckades jag bli fyra totalt i loppet, och tvåa i herrklassen. Det var faktiskt bara nio personer som lyckades genomföra hela loppet. Den sista löparen kom i mål en minut före deadline ... det var häftigt!

Efter den första dagen låg jag långt bak i fältet, men jag höll ett jämnt och bra löptempo. ibland kunde det gå 6–8 timmar utan att man såg till någon människa – det finns verkligen stora öde områden i Sydafrika. Sakta men säkert kom jag ikapp andra löpare, och från att ha varit sju timmar efter låg jag efter knappt fyra dagar bara en halvtimme efter ledaren.

Den mentala utmaningen var faktiskt större än den fysiska. Det var extremt viktigt att endast fokusera på en checkpoint i taget för att inte tappa fokus. Efter den andra dagen hade jag sprungit 160 km, det längsta jag någonsin sprungit. Då får man inte börja tänka att man fortfarande har 250 km kvar.

I loppet fick deltagarna vatten, mat och energi vid fem checkpoints med 80 km:s avstånd mellan varje samt vid två vätskestationer. Efter varje dygn stängdes en checkpoint, så vid någon tidpunkt riskerade man att få kliva pga. att man inte klarat tidsgränsen.

Banan var inte markerad utan man fick navigera själv. Det fanns heller inga följebilar eller möjlighet att få hjälp vid en nödsituation. I ryggsäcken hade hag därför – förutom det mest basala – ett kilo elektronik, bl.a. GPS och pannlampa. Ryggsäcken vägde sju kilo totalt.

Min vilotaktik var fyra timmars vila vid kontrollpunkterna där jag befann mig när det var mörkt. Och det hade jag stor nytta av. Jag åt, tog hand om mina fötter och fixade med alla elektriska prylar innan jag sov några få timmar. Jag fick ihop 7,5 timmars sömn totalt under hela loppet. Men trots ett annars normalstort sömnbehov, så led jag inte av någon sömnbrist.

Vid ett tillfälle passerade jag färsk avföring från en leopard. Då tittade jag mig extra över axeln. Jag är också rädd för ormar, men som tur var såg jag ingen. En kvinnlig löpare såg fem ormar under loppet…

Nattetid befann man sig i ett ogenomträngligt mörker, och allt man såg var det som dök upp i pannlampans sken. Med så lite sömn är det lätt att börja hallucinera, och jag hade också några overkliga upplevelser och såg i syne. Och två gånger sprang jag fel.

Det värsta var nog ända mina helt söndertrasade fötter, som gjorde det svårt att ha på sig skor, och den sista biten av loppet var därför rätt smärtsam. Annars funkade det hyfsat bra att springa och inte vid något tillfälle kändes som att jag ville bryta loppet.

4. Fortsättningen

Det har betytt mycket för mig på det personliga planet. Jag har prövat extrema saker förut, men detta lopp gav mig en helt ny insikt om vad vad jag kan klara som människa och som löpare. Det är en viktig erfarenhet som jag bär med mig.

Intresset för min löpning har exploderat. På Facebook följer ca 1 100 personer min löpning, och jag får många förfrågningar om att hålla föredrag. Nu har jag också satt upp två nya mål, bl.a. ett etapplopp på 220 km genom djungeln på Fijiöarna.

När jag sätter upp mål är det viktigt att de är både fysiskt och mentalt krävande. Man ska inte bara kunna promenera sig igenom, utan det ska vara tuffa utmaningar med tidsgränse. Och så vill jag att det ska vara äventyrliga upplevelser utöver det vanliga. Som traillöpare föredrar jag att vistas i naturen och särskilt utomlands där landskapet på många platser något alldeles extra. Jag har bland annat deltagit i Kalahari Augrabies Extreme Marathon, löpt i Nordvietnams bergsmassiv och djungler samt tävlat på Sri Lanka.