Sportsligt samarbete
Vad? London Marathon
Var? London, 1981
”I söndags samlades 11 532 män och kvinnor från 40 olika länder för att skratta, kämpa och lida tillsammans i en av de största festivaler världen någonsin skådat, medan de applåderades fram av mer än en miljon svarta, vita och gula människor.” Så skrev den brittiske löparen och journalisten Chris Brasher, kort efter att han hade deltagit i New York Marathon i november 1979.
Upplevelsen gjorde så starkt intryck på honom att han bestämde sig för att starta ett liknande lopp i England. Två år senare, år 1981, gick startskottet till hans nya lopp, premiärupplagan av London Marathon. 20 000 löpare ansökte om att få deltaga. 6 747 fick en startplats och 6 255 genomförde de 42 195 metrarna genom storstaden. Bland dem fanns amerikanen Dick Beardsley och norrmannen Inge Simonsen.
25 kilometer in i loppet drog de ifrån övriga i täten, och på de regnvåta gatorna försökte de gång på gång dra ifrån varandra. När de kom in på upploppet vid Buckingham Palace sprang de fortfarande axel vid axel. Både åskådare och kommentatorer väntade spänt på vem som skulle sätta in ett avgörande ryck. Det skedde dock aldrig. Med 50 meter kvar tog de två löparna istället varandra i hand och sprang tillsammans in i mål på tiden 2:11:48. Efteråt sa Dick Beardsley: ”Hade det varit OS hade vi nog kämpat in i det sista, men i det här loppet kände vi för att springa tillsammans över mållinjen.”
Chris Brasher deltog för övrigt själv i loppet och kom i mål på en tid strax under tre timmar.
Bonus: De två sista löparna som kom i mål var 30-åriga Marie Dominque de Groot från Frankrike och David Gaiman, 47, från Storbritannien. De gick också i mål hand i hand.
En magisk mil
Vad? British Empire and Commonwealth Games
Var? Oxford, 1954
En engelsk mil är en tuff distans. Du behöver plocka fram alla dina krafter på de 1 609,34 metrarna, och det går inte att ha en dålig dag. Oavsett hur du genomför sträckan, så utsätts lungorna för en omild behandling.
I många år kämpade löpare runt om i världen för att komma under den magiska fyraminutersgränsen på ”milen”. Jakten kan spåras ända tillbaka till år 1770, då den brittiske löparen James Parrott påstod att han hade löpt under fyra minuter. Därefter har flera andra följt i samma fotspår, men gemensamt för alla är att de inte kunnat dokumentera sina rekord. Inte förrän den 6 maj 1954.
Då kom den 25-årige medicinstudenten Roger Bannister till start i ett lopp på Oxford Stadium. Han hade på sig tunna läderskor med spikar under. En bra vecka kunde hans träningsmängd ligga på 45 kilometer, något som enligt dagens standard inte var särskilt mycket. När starten gick ”flög” han dock iväg på den mjuka löparbanan. Med sig hade han två farthållare som höll ett tempo på strax över 24 km/h, och när Roger Bannister kastade sig över mållinjen stannade klockan på 3:59:40! Nytt världsrekord – och den förste att ta sig under under fyra minuter på en mile.
46 dagar senare slogs rekordet av den australiensiske löparen John Landy, och sedan 1954 har cirka 1 700 löpare klarat den magiska gränsen samtidigt som rekordet förbättrats med 17 sekunder. Det lyder idag på 3:43:13 och innehas av Hicham El Guerrouj från Marocko.
Bonus: 1997 löpte Daniel Komen från Kenya två engelska mil på 7:58:61. Ingen kvinna har hittills löpt under fyra minuter på sträckan. Rekordet innehas av nederländskan Sifan Hassan med tiden 4:12:33.
Olympisk rekord i maratondebut
Vad? Olympiska spelen
Var? Helsingfors, 1952
”Du glömmer aldrig ditt första maraton. Därför bör du också välja en speciell plats att genomföra det på.” Så lyder ett bra gammalt råd, och det ligger nära till hands att tro att den tjeckiske löparen Emil Zátopek lyssnade på det. När han skulle springa sitt första maraton, valde han nämligen att göra det vid de olympiska spelen i Helsingfors 1952.
De andra löparna i loppet visste redan att han var en hårding. Veckan innan hade han tagit OS-guld på 5 000 meter och 10 000 meter, och därför trodde de inte att han skulle ha så mycket mer att ge i maratonloppet. Men den 29-årige löparen visade varför han kallades för det tjeckiska lokomotivet. En efter en drog han ifrån konkurrenterna, och när han kom in ensam på den fullproppade arenan var det till ljudet av 70 000 jublande åskådare. Alla insåg att de bevittnade den mest osannolika triumfen i den olympiska historien. Stående och applåderande hyllade de honom i takt till rytmen i hans steg: ”Zá-to-pek, Zá-to-pek, Zá-to-pek.”
Han log brett när han gick i mål på tiden 2:23:03 – nytt OS-rekord samt den tredje snabbaste maratontiden i världen.
Bonus: Ingen har lyckats kopiera Zátopeks bedrift att vinna guld på alla tre distanser i ett OS. Däremot har många medel- och långdistanslöpare kopierat den intervallträning som Zatopek använde sig av.
Extrem avslutning i värmen
Vad? Olympiska spelen
Var? Los Angeles, 1984
OS i Los Angeles 1984 markerade en stor milstolpe i sportens historia. Det var nämligen första gången som kvinnor fick delta i maraton vid ett OS. Tidigare ansåg Internationella olympiska kommittén, IOK, att det både var ohälsosamt och farligt för kvinnor att springa långt.
"Temperaturen låg på 30 plusgrader, hon hade missat den sista vätskestationen och nu kämpade hon sig sakta runt med kramp i benen. Hennes vänstra arm hängde slappt ned längs hennes sneda kropp, och med den högra armen försökte hon med sina sista krafter mota bort funktionärerna."
Den schweiziska löparen Gabriela Andersen-Schiess var kraftigt uttorkad under maratonloppet vid OS 1984.
Vinnaren av kvinnornas maraton blev Joan Benoit på tiden 2:24:52, men de flesta minns nog främst bilden av den schweiziska löparen Gabriela Andersen-Schiess, som 20 minuter senare vacklade uttorkad in på arenan. Temperaturen låg på 30 plusgrader, hon hade missat den sista vätskestationen och nu kämpade hon sig sakta runt med kramp i benen. Hennes vänstra arm hängde slappt ned längs hennes sneda kropp, och med den högra armen försökte hon med sina sista krafter mota bort funktionärerna.
Hon visste att hon skulle bli diskvalificerad om hon fick den minsta hjälp, och när läkarteamet märkte att hon hade nog med vätska i kroppen för att kunna svettas, lät de henne fortsätta. Det tog henne 5 minuter och 44 sekunder att ta sig de sista 400 metrarna inne på arenan. Sedan korsade hon mållinjen och ramlade ihop. Läkarna var snabbt framme och två timmar senare kunde hon ta sig hem till sitt hotell.
Bonus: Gabriela Andersen-Schiess kom i mål på tiden 2:48:42. Om hon hade deltagit i maraton i något av de fem första moderna olympiska spelen – från 1896 till 1908 – hade tiden räckt till seger över männen.
Första kvinnan i Boston Marathon
Vad? Boston Marathon
Var? Boston, 1967
Föreställ dig att du står startberedd i ett maratonlopp och det inte finns en enda kvinna med nummerlapp på magen i sikte. I dag skulle det kännas konstigt, men för bara 40–50 år sedan var det fullt normalt.
Enligt läkarvetenskapen var kvinnokroppen nämligen inte gjord för långa löprundor, och därför blev också reaktionerna starka när det under Boston Marathon år 1967 plötsligt gick upp för arrangörerna att det fanns en kvinna med i loppet. Det var den 20-åriga Kathrine Switzer, som hade anmält sig under namnet K.V. Switzer. Tre kilometer in i loppet blev hon infångad av en tävlingsfunktionär som försökte slita av henne nummerlappen medan han skrek: ”Försvinn från mitt lopp!”
Lyckligtvis hade Kathrine Switzer anmält sig till loppet tillsammans med sin partner som knuffade bort den påflugne funktionären så att Kathrine – något omskakad – kunde genomföra loppet på tiden 4 timmar och 20 minuter. Trots det ändrades inte de officiella reglerna – tvärtom så preciserades att kvinnor INTE fick delta i maratonlopp. Inte förrän fyra år senare, 1971, blev det tillåtet för kvinnor att delta i maratonlopp.
Bonus: År 2017 deltog Kathrine Switzer i Boston Marathon igen – 70 år gammal. Hon fick tiden 4 tim. och 44 min. och hade samma startnummer som 1967 – nr 261.
Historiskt rekord i Wien
Vad? INEOS 1:59
Var? Wien, 2019
Det är lördag morgon, 12 oktober 2019. Vi är i Österrikes huvudstad, Wien. Klockan är 08.15, temperaturen ligger på nio plusgrader och ett tunt molntäcke ligger över staden. På en bro står en 167 cm lång kenyan. Han är 34 år och när man ser på hans vänliga, men fokuserade blick, verkar det som om han har ägnat hela sitt liv åt att förbereda sig för just detta ögonblick. Faktiskt är allt denna morgon planerat in i minsta detalj för att mannen på bron, Eliud Kipchoge, som den förste någonsin ska kunna spränga den omöjliga gränsen – under två timmar i ett maraton.
I dag vet vi hur det gick i Wien. Kipchoge passerade mållinjen på tiden 1:59:40. Längs vägen var han omringad av sju farthållare som löpande blev avlösta, en cyklist transporterade vätska och löparklungan låg bakom en elbil som körde i en viss fart. En grön lasermarkering från bilen projicerades i asfalten för att underlätta för hararna. Inga andra deltagare fanns med i loppet. Loppet blev dock inte officiellt godkänt av Internationella friidrottsförbundet, IAAF, eftersom tävlingen inte var öppen och farthållare användes i omgångar där de hoppade in och ut i loppet. Trots det är det så klart ändå en otrolig prestation att löpa ett maraton under två timmar, motsvarande 2:50 min/km.
Bonus: I januari meddelade Eliud Kipchoge att hans nästa mål är att vinna alla sex lopp i Abbott World Marathons Majors. Och eftersom han bara saknar en seger i Boston och New York, verkar det vara en realistisk plan.
Vann OS barfota
Vad? Olympiska spelen
Var? Rom, 1960
År 1960 kom den etiopiske maratonlöparen Abebe Bikila med till OS efter ett sent återbud. Han hade bara ett problem: han hade inga löpskor. De skor han använde hemma i Etiopien var utslitna, och det hade inte funnits tid för att vänja sig vid ett par nya inför avresan till Rom. Under de sista dagarna inför det olympiska maratonloppet hade Bikila och hans tränare därför letat efter ett par nya skor, men de hittade inga som passade riktigt bra.
Bikilas fötter var helt enkelt för långa och smala, och fotsulorna och hälarna var hårda som sten. Och eftersom han inte ville riskera att få skavsår i ett par felaktiga skor, valde Abebe Bikila att springa maratonloppet barfota. Det var han van att göra hemma i Addis Abeba, så varför skulle han inte kunna göra det på de italienska vägarna, tänkte han.
På grund av värmen började maratonloppet sent på eftermiddagen. De två första milen låg Abebe Bikila längst bak i tätklungan, men sedan började den barfotalöpande etiopiern att öka farten. Tillsammans med Ben Abdesselam från Marocko drog han ifrån resten av klungan, och de två låg tätt ihop ända tills det var 500 meter kvar till mål. Då satte Abebe Bikila in spurten. Han svepte förbi raden av de italienska soldater som lyste upp den sista biten med sina facklor, och spurtade i mål på tiden 2:15:16, vilket både räckte till OS-guld och nytt världsrekord på maratondistansen. Bikila var den första färgade afrikan som vann guld på maraton i OS, men han skulle långtifrån bli den sista.
Bonus: Fyra år senare deltog Abebe Bikila i maraton vid OS i Tokyo. Där tog han återigen guld och satte – ännu en gång – nytt världsrekord. Den gången genomförde han dock loppet i ett par löpskor – från Puma.
Tre inte lika minnesvärda ögonblick
GASEN I BOTTEN
År 1904 deltog den amerikanske löparen Frederick Lorz på maratondistansen vid OS i St Louis, USA. Efter 14,5 kilometer var han dock så trött att hans tränare gav honom skjuts i 17 kilometer i sin bil. Och lite senare kunde Frederick löpa in på stadion som en glad vinnare av loppet. Fusket upptäcktes dock och Frederick Lorz diskvalificerades.
VANN UTAN ATT SVETTAS
Det blev nästan ett nytt rekord när den 26-årige New York-bon Rosie Ruiz i april 1980 löpte först över mållinjen i Boston Marathon. Alla var förvånade – inte minst eftersom hon knappt svettades och hennes hår låg perfekt. Vittnen hade dock sett henne i tunnelbanan medan loppet pågick, och hon fråntogs därför segern och blev av med medaljen.
BRA LAGARBETE
I 1999 års upplaga av det sydafrikanska loppet Comrades Marathon kom 21-årige Sergio Motsoeneng i mål på en överraskande niondeplats, vilket räckte till en prischeck på 1 000 dollar. Det visade sig dock att Sergio hade fått hjälp av sin två år yngre bror, Fika, och under loppet hade de bytt plats och nummerlapp flera gånger. Segerchecken fick därför återlämnas.
