Ungefär 30 000 svenskar dopar sig regelbundet. Det skrev vi om i förra numret. Och det gäller både elitidrottare och motionärer. Men det är inte bara här hemma som dopningen har ökat bland motionsidrottare.
För ett par år sedan testades bl.a. en 47-årig dansk veterancyklist, tillika ordförande för en cykelklubb och styrelsemedlem i danska cykelförbundet, positivt för dopning i samband med en cykeltävling för motionärer. Cyklisten skyllde på att han hade fått dopningsmedlen som behandling för sina ryggbesvär.
Det slutade med att han avskedades från alla sina ansvarsfulla poster. Det är bara en av flera episoder som inträffat de senaste åren i Europa. Allt fler motionärer fastnar i dopningstester, och en rad internationella undersökningar visar att dopning bland motionslöpare, motionscyklister och motionstriatleter har blivit allt vanligare.
Motionärer dopar sig
I den Internationella cykelunionens (UCI) CIRC-rapport från 2015 fastslog man att dopning är på väg att bli ett utbrett fenomen bland amatörer. Förklaringen är att dopningsmedlen har blivit billigare och mer lätttillgängliga på nätet, att folk vet mer om vad de innehåller och att motionärer sällan testas.
Att dopningspreparaten är lätta att få tag på via internet instämmer professor Arne Ljungqvist i. Han har forskat i dopning under många år, och är en av världens främsta dopningsjägare. – Användning av dopningsmedel är idag ett problem som finns mitt ibland oss. Vi behöver allt stöd vi kan få för att nå ut till nya målgrupper och informera och utbilda allmänheten om detta i syfte att förändra attityder och beteenden, säger han.
Och det avspeglar sig också i den sparsamma statistik som finns på området. 2012 testade man ett antal motionärer i motionscykelloppet Grand Fondo New York. Resultatet var två positiva EPO-prov i åldersgrupperna 45 respektive 50 år – en tredjedel av de som testades.
Även en tysk undersökning väckte en del uppmärksamhet när den presenterades förra året. Där tillfrågades knappt 3 000 amatörtriatleter i Ironman Frankfurt och två andra tyska lopp om de hade använt dopning. 13 procent svarade ja på frågan om de hade använt fysisk dopning.
Det är dock oklart om det i alla dessa fall handlade om olaglig dopning, men resultatet talar ändå sitt tydliga språk. Den höga procentsiffran stämmer också väl överens med en skotsk undersökning med amatörcyklister. Där svarade 10% att de någon gång under sin karriär hade använt olagliga dopningsmedel.
Upp emot var sjunde var dopad
Den största undersökningen av dopning bland motionärer är en tysk enkät som gjordes 2014. Där tillfrågades knappt 3 000 triatleter om deras användning av prestationshöjande preparat.
Lever som proffs
I England, där t.ex. cykelsporten har fått ett uppsving de senaste åren, har man också sett en ökning av dopade motionärer. Där pekar man på den ökade professionaliseringen bland vanliga motionärer. Ambitiösa 40-åriga träningsnördar och familjefäder lägger sig till med samma vanor som proffsen i Tour de France och cyklar, kläder, utrustning och matvanor är identiska med proffsens. Och självklart kör man med rakade ben – även om man inte får massage efter cykelrundorna.
Men vad är det egentligen som får medelålders män att riskera sin hälsa, status och ställning i träningsvärlden för att ta sig fram marginellt snabbare på cykeln eller sluta på 17:e plats istället för 27:e i ett motionslopp. Det är ju varken pengar eller ära som lockar som hos proffsen. Det finns inte heller samma ohälsosamma kultur som rådde i cykelsporten på 90-talet.
Enligt forskning vid Århus universitet är det faktiskt inte så konstigt som det låter.
– Alla som ägnar sig åt tävlingsidrott, oavsett om det är division 3-fotboll eller cykeltävlingar, vill hela tiden utvecklas och bli bättre. Alla försöker att optimera en massa saker. Man slutar röka, äter lite nyttigare eller springer någon gång ibland för att förbättra konditionen. Dopning är på så sätt en del av samma prestationsoptimerande tankesätt, menar forskaren Ask Vest Christensen.
– Det är naturligvis inte de som springer 5 km på 35 minuter som funderar på att dopa sig, utan det är mer ambitiösa motionärer med genomtänkta träningsupplägg, som prioriterar sömnen och återhämtningen samt stoppar i sig kosttillskott, koffeinrika energigeléer osv.
För dem är vägen till dopning inte särskilt lång. Och det handlar inte så mycket om hur bra man är, utan mer om hur man förhåller sig till sin idrott.
Samma forskare pekar också på att gränsen mellan vad som är tillåtet och vad som är olagligt inte är ristat i sten. T.ex. så är koffein tillåtet trots att det påverkar prestationsförmågan markant, medan andra ämnen som är mindre potenta är dopningsklassade.
Det gör att det finns idrottare som inte verkar uppleva att man överskrider någon moralisk tröskel när man börjar använda dopningspreparat.
Dopning bland motionärer har alltså blivit ett allt vanligare problem de senaste 5–10 åren. Det beror dels på en ökad tillgänglighet, dels på det faktum att många motionärer lever och tränar som halvproffs nuförtiden. Men det hänger enligt forskarna också ihop med hur samhället utvecklas generellt.
– Vi lever idag i ett samhälle med stark konkurrens där många tänker mål- och prestationsinriktat när det gäller alla aspekter av tillvaron. Det handlar om att vara bäst och mest framgångsrik utan att tänka så mycket på vilka uppoffringar som krävs. Det är inte bara i idrottsvärlden som det fuskas och fokuseras blint på att nå framgång. Det gäller också bland t.ex. forskare, journalister och företagare.
Läs mer om den utbredda dopningen bland motionärer i novembernumret av Aktiv Träning.
