Mammut Marsch

En brokig samling skickas iväg. Här finns allt från fullutrustade vandrare med stavar, vandringskängor och praktiska byxor till mer avslappnade typer med cowboybyxor och vardagsryggsäck. 

© Foto: Calin Strajescu

Så känns det att gå 10 mil

Hur tufft kan det vara att gå 10 mil på 24 timmar? Det fick vår reporter erfara när vi skickade iväg honom på en s.k. Mammutmarsch, där han fick pröva sina krafter med en extremvandring.

26 januari 2022 av Jesper U. Larsen

Mammutmarsch

  • Konceptet Mammutmarsch kommer från Tyskland. 

  • Den första organiserade vandringen ägde rum i Berlin 2013 med endast 17 deltagare. 

  • Redan ett par år senare deltog flera tusen deltagare i evenemangen. 

  • I dag genomförs Mammutmarscher på flera platser i Tyskland, Österrike och Danmark.

  • Förutom 10-milavandringar arrangeras också Little Mammut-vandringar på tre mil respektive 5,5 mil.

Se mer mammutmarsch.de.

Jag har blundat i högst ett par minuter, men när jag öppnar ögonen igen tar det mindre än en sekund innan min hjärna upptäcker att jag inte ligger tryggt hemma i min sköna säng. Istället ligger jag på ett hårt linoleumgolv i ett klassrum med mina ömma, svullna fötter upplyfta mot en vägg, samtidigt som jag stirrar upp mot barnteckningar och alfabetet ovanför vita tavlan.

En skolsal fungerar som vilostation för oss vandrare som hittills gått 64,5 km – och har 35,5 km kvar. Klockan är fem på morgonen och det är varmt, fuktigt och instängt i lokalen. Ute i korridoren kan jag höra att någon svimmat. Jag reser mig upp och slås direkt av en extremt kraftig yrsel och ett illamående.

På vacklande ben går jag in på toaletten där en blek version av mig själv stirrar tillbaka i spegeln och frågar: ”Vad i hela..... är det du har gett dig in på?”

Humöret var på topp bland de 1 100 deltagarna som vandrade. 

© Foto: Calin Strajescu

Spänd förväntan

15 timmar tidigare går starten från en strand. 1 100 deltagare hade anmält sig till Mammutmarsch, vars koncept är mycket enkelt: följ en sträcka på 10 mil till fots och nå målet inom 24 timmar. Startområdet genomsyras både av hög stämning och en spänd förväntan när en högtalarröst meddelar att det här nog kommer att bli något av det tuffaste vi någonsin upplevt. När jag ett halvår tidigare räckte upp handen hemma på Aktiv Träning-redaktionen och anmälde mig frivilligt för att pröva mina krafter med de tio milen, var mina tankar att ”det handlar ju bara om att gå, hur tufft kan det vara?”. 

De tankarna har jag släppt sedan länge nu när dagen börjar gry. Visserligen hade jag förberett mig med flera långa vandringsturer inför marschen, men ingen av dem hade överskridit fyra mil och varje gång kom jag hem helt utmattad och tänkte att jag aldrig i livet skulle kunna gå ytterligare sex mil! I det här läget, med knappt fyra mil kvar, är jag därför mycket tveksam till om min kropp kommer att klara hela sträckan – och vara igång i 24 timmar i sträck utan sömn med bara några korta pauser längs vägen.

Sträckan laddas ned med en app, men för säkerhets skull får man också en karta med sig.

© Foto: Calin Strajescu

Hur långt är det kvar? 

Åter till starten: klockan är 14.30 när min startgrupp skickas iväg genom en stor uppblåsbar portal. De första kilometerna går vi tätt ihop innan klungan långsamt sprids ut. De snabbaste drar iväg och jag tar plats någonstans i mitten av startfältet. Många pratar glatt med varandra och en del har t.o.m. tagit med sig musik, och det känns mer som en trevlig familjeutfykt än en extrem utmaning.

Redan efter några kilometer börjar jag dock få lite ont i ryggen, och samtidigt är jag enormt fokuserad på hur mina fötter reagerar i de inte helt genomtestade trailskorna som jag i sista momangen panikartat bestämde mig för att byta till därhemma. En massa tankar om de tio milen börjar poppa upp i huvudet – ungefär som om jag vore ett litet barn som tjatar från bilens baksäte om ”hur långt är det kvar?

Det står klart för mig att jag är tvungen att bedöva de tankarna, och jag börjar därför lyssna på en podd i hörlurarna och fokuserar nu på att nå fram till den första energistationen som ligger vid en roddstadion efter 19,5 km. Här står funktionärerna redo att hjälpa till med skavsår och skador, och dela ut müslikakor, jordnötter och bananer. Det finns också möjlighet att fylla på vattenflaskorna. Jag äter lite snacks och konstaterar att fötterna fortfarande är hyfsat fräscha, sedan är det bara att fortsätta gå.
 

Taktiken med att ta en vilostation i taget bestämmer jag mig för att följa resten av turen. Stationerna ligger med ca två mils mellanrum, och det kan min hjärna fixa någorlunda. Två mil – sedan väntar en belöning. Och även om den belöningen bara är en kort paus med fötterna i högläge, torra strumpor och lite halvtråkiga snacks innan strapatserna fortsätter, så är det i alla fall något att se fram emot.

När jag når fram till vilostationen efter fyra mil, har det precis börjat mörkna och den del av vandringen som jag på förhand fruktat mest börjar: de cirka tio timmarna från solnedgång till soluppgång. Väderprognosen, som visat regn hela natten, visar sig stämma. Det blir en lång, blöt natt där jag gömmer mig under min regnponcho och ser världen i pannlampans sken. Jag följer efter de röda baklyktorna från vandrarna framför mig och uppskattar att startfältet ännu inte är mer utspritt än att det alltid finns andra människor inom synhåll. Bansträckningen har jag laddat ned i en app som via röstguidning talar om när man ska vika av till höger och vänster. En kvinnlig robotröst i hörlurarna blir min trogna, men också rätt triviala, följeslagare genom natten.

Vid energidepåerna står volontärer redo att dela ut müslikakor, snacks, frukt och vatten. Vill man ha riktig mat, får man själv ta med den.

© Foto: Calin Strajescu

Oops, lurad igen

Tiden kryper fram medan vi går kilometer efter kilometer i den mörka skogen. Vilostationen, som jag tror ska dyka upp efter sex mil, visar sig vara placerad efter 64,5 km och när sexmilaskylten av någon outgrundlig anledning aldrig visar sig sjunker min mentala styrka. Efter varje kurva tänker jag att nu måste väl ändå stationen – eller åtminstone kilometerskylten – komma. Men nej. Lurad igen.

Samtidigt börjar det kännas rejält i kroppen. Båda fötterna är fulla med blåsor och det känns som om jag går på glödande kol. Resten av kroppen börjar också göra sig påmind. Ibland är det ryggen som är värst, andra gånger känns det plötsligt som om en kniv sticks in i axeln eller att benen är på väg att strejka. Sent omsider svänger vägen av ned mot vilostationen – en skola som dock i natt mer liknar ett fältsjukhus, där folk ligger utmattade överallt.

Det är här jag lite senare står svimfärdig på toaletten efter en superkort tupplur och stirrar på en blek kopia av mig själv i spegeln. Några djupa andetag gör dock susen och jag traskar tillbaka till klassrummet – och får två öppna blåsor i femkronorsstorlek på hälarna omplåstrade. Det förklarar de senaste kilometernas brännande smärta. Sedan är det dags att ta på ryggsäcken igen och lämna de glada volontärerna vid matutdelningen, där jag tvingar i mig ett halvt äpple, en smörgås och en kopp kaffe. Jag har inte alls lust att äta något, men jag vet samtidigt att yrseln och illamåendet nog berodde på att jag hade ätit och druckit för lite.

Sträckan genom det vackra nordsjällandska landskapet bjuder på massor av skog. Här viker man dock av en bit genom en slottspark.

© Foto: Calin Strajescu

Bara en hel arbetsdag kvar...

Tillbaka ute i natten gör varje steg ännu mer ont än innan det senaste depåstoppet, och det är fortfarande tre och en halv mil kvar. Alltså nästan lika långt som det längsta jag hade gått under mina förberedelser! Jag hakar på en grupp med tre personer framför mig som går i ett tempo som verkar kunna passa mig om jag anstränger mig lite. Vid det här laget orkar jag inte få fram ett ord utan hakar på dem som en mörk skugga, vacklande som en figur i The Walking Dead. Jag tänker bara på att jag ska följa i deras fotspår.

Efter sju mil ser vi en skylt med texten: ”70 kilometer. Endast 30 km återstår – eller en hel arbetsdag”. Skulle någon av oss ha kommit på tanken att det inte är särskilt långt kvar efter sju mil, så ser arrangörerna alltså till att påminna oss om att det fortfarande är en bra bit kvar till mål. Nu handlar det om att kämpa.

Men så börjar det plötsligt att vända. Det blir ljust och regnet håller upp. Gruppen framför mig är upplöst och jag börjar prata med en av dem som liksom jag har valt att vandra ensam. Vi följs åt de följande timmarna fram till den sista vilostationen – med några korta ofrivilliga omvägar, eftersom appen plötsligt börjar lagga och vi missar de sprejmålade pilarna på vägarna och reflexerna i träden som också markerar sträckan. För bara några timmar sedan hade några hundra meters omväg slagit ut mig helt, men dagsljuset har gett mig den mentala styrkan tillbaka och kroppen svarar med extra krafter – som om den accepterat att det här är villkoren och att den inte kan ge upp nu. Samtidigt får småsnacket tiden att gå snabbare och jag påminner mig själv om att ifall jag någonsin skulle göra om det här igen (vilket vid denna tidpunkt dock verkar högst osannolikt), så tänker jag inte vandra ensam.


Vi når fram till det sista depåstoppet vid 83,5 km, där det serveras Nutellakakor och där stämningen är betydligt mer upplyft än vid förra depåstoppet. Nu är målet någorlunda inom räckhåll. En kompis till mig, som tillhör en tidigare startgrupp, drar snabbt vidare för att hinna i mål inom tidsgränsen. Jag stannar däremot kvar lite längre för att återigen bli omplåstrad på de vid det här laget söndertrasade fötterna.

Deltagarna blir påhejade de sista meterna in i mål. Sammanlagt genomförde 603 ”mammutar” extremvandringen, vilket var knappt 55 procent av de som startade. 

© Foto: Calin Strajescu

Ensam på väg mot mål

Efter depåstoppet är jag återigen helt ensam – och denna gång är jag verkligen helt ensam. Långa sträckor ser jag inte en enda vandrare, och jag får hela tiden vara på min vakt för att inte gå vilse. Samtidigt är rädslan för att tvingas bryta som bortblåst – jag är rätt säker på att jag kommer att greja det, såvida jag inte snubblar och vrickar foten. Nu vill jag bara komma i mål, och jag börjar drömma om pizza och om att ligga i tevesoffan därhemma i torra kläder med fötterna i högläge.


De sista kilometerna känns oändligt långa. Vid ett tillfälle kommer en annan deltagare löpande bakifrån – troligen tillhör han en tidigare startgrupp och är tvungen att spurta för att han ska nå målet inom maxtiden. Med tanke på hans löpstil verkar det inte vara något frivilligt val. ”Fyra kilometer kvar!” ropar han när han passerar, och jag försöker att fejka en slags entusiasm. I det tempo jag går i är fyra kilometer fortfarande mer än en timme. 

Men så, till slut, börjar jag höra musiken nerifrån stranden. Sträckan gör en sista avstickare genom ett skogsparti, och när jag kommer ut igen ser jag en massa människor, målportalen och en megastor uppblåsbar mammut i målområdet. Jag går de sista hundra meterna i sanden, blir applåderad hela vägen in i mål och delar ut highfives till mammutteamet, som står redo att ta emot alla och dela ut medaljer.


Det känns som en evighet sedan jag senast stod här på stranden, men stoppuret visar 23 timmar och 32 minuter. Jag passerar genom målområdet och slänger mig ned på sandstranden, lägger huvudet på ryggsäcken och stirrar upp i himlen där solen för första gången på 24 timmar tittar fram mellan molnen. Jag ler när jag tänker på det tuffa dygn som pressat mig över gränsen både fysiskt och mentalt – bara genom något så enkelt som att gå. Jag lyckades – nu kan jag ligga här och njuta så länge jag vill!

Läs också

Kanske är du nyfiken på ...

Hur ofta äter du frukost?

Vi rekommenderar

Hittade du inte det du söker? Sök här: