Konståkerskorna Nancy Kerrigan och Tonya Harding.
STORA KONSTÅKNINGSDRAMAT

Nancy Kerrigan (främst) valdes in i Hall of Fame år 2004. Tonya Harding blev däremot avstängd på livstid.

© Foto: Ritzau/Scanpix

Sportens största rivaler

När företag och folk konkurrerar blir de mer effektiva. Det gäller också i sportens underbara värld. På gott och ont! Här är fem av de största rivalerna genom tiderna.

23 september 2022 av Christian Thestrup

Stora konståkningdramat: Tonya Harding och Nancy Kerrigan 

De flesta förknippar nog konståkning med kvinnor i klänningar med glittrande paljetter som gör piruetter till musiken från Disneyfilmen Frost. Men under ytan verkar det finnas en mörkare värld.

Den fick vi en inblick i år 1994, när de två amerikanska konståkerskorna Tonya Harding och Nancy Kerrigan kämpade om att komma med till vinter-OS i Lillehammer. Uttagningen skulle ske vid de nationella mästerskapen, och många hade den unga stjärnan Nancy Kerrigan som favorit. Men då inträffade skandalen. 

Dagen före tävlingen blev Nancy attackerad av en okänd man som slog henne på ena knät och låret med en batong, och hon tvingades dra sig ur nationsmästerskapet. Hon var dock så duktig att hon ändå fick en plats i OS-truppen – tillsammans med vinnaren av tävlingen, Tonya Harding.

Gärningsmannen arresterades några dagar senare innan det var dags för nästa skandal. Mannen visade sig nämligen vara inhyrd av Tonya Hardings exman. Syftet var att skada Nancy Kerrigan så att hon inte skulle komma med till OS.

Det blev aldrig bevisat att Tonya Harding var direkt inblandad i överfallet. Efter OS – där Nancy tog silver och Tonya slutade på en åttondeplats, erkände Tonya att hon hade känt till planerna på misshandeln. Hon dömdes till 160 000 dollar i böter, 500 timmars samhällstjänst och tre års villkorligt straff för att hon underlåtit att anmäla den planerade attacken. Förbundet straffade henne också med livstids avstängning.

Efterspel: År 2003 försökte sig Tonya Harding på en karriär som boxare. Den gick dock inget vidare, och därefter har hon jobbat som svetsare, målare samt expedit. Nancy Kerrigan blev också impopulär när hon efter avslutningsceremonin i OS gjorde flera kontroversiella uttalanden.

Bobby Fischer och Boris Spassky spelar schack
Idrott i krigstider

Stämningen var rätt kylig mellan Boris Spassky och Bobby Fischer när de möttes i VM i schack år 1972.

© Foto: Ritzau/Scanpix

Kallt krig på schackbräde: Bobby Fischer och Boris Spassky 

Medan det kalla kriget pågick mellan öst och väst, rådde det på 1960- och 1970-talet också en kylig stämning mellan stormakterna vid schackbrädet. Sovjetunionen hade suttit säkert på tronen sedan 1948, men det skulle förändras år 1972. Då tog nämligen det excentriska schackgeniet Bobby Fischer plats vid schackbrädet i samband med världsmästerskapet. Fischer var 29 år, och ända sedan han som sexåring hade lärt sig att spela schack hade han dominerat spelet. Nu satt han mittemot den försvarande världsmästaren från Ryssland, Boris Spassky.

VM genomfördes på neutral mark i Reykjavik på Island. Hela världspressen var samlad och efter att Boris Spassky vunnit de första två partierna trodde många att mästerskapet var avgjort. Men då gick Bobby Fischer till attack. Och efter 21 partier kunde han utropa sig som världsmästare efter 24 år av sovjetisk dominans.

I VM 1975, tre år senare, ville Boris Spassky ha revansch. Men uppföljningen till århundradets match blev aldrig av eftersom Bobby Fischer inte fick sin vilja igenom gällande några förändringar i mästerskapen, och därför dök han aldrig upp.

Han försvann helt från rampljuset och dök bara upp sporadiskt när han hade något kontroversiellt att säga om USA, schack eller judar, vilket var de tre saker han hatade mest. Boris Spassky blev aldrig världsmästare igen och slutade som professionell schackspelare år 1985.

Efterspel: 1992 arrangerades en inofficiell revanschmatch mellan Bobby Fischer och Boris Spassky. Även den vann Fischer. Eftersom matchen genomfördes i Jugoslavien, som var under amerikanskt handelsembargo, utfästes en arresteringsorder på Bobby Fischer. År 2005 blev han isländsk medborgare, och där bodde han fram till sin död år 2008.

Mike Tyson biter Evander Holyfield i örat
Ett kontroversiellt bett

Mike Tyson blev så arg när han återigen var på väg att förlora mot Evander Holyfield, att han bet honom i örat.

© Foto: Ritzau/Scanpix

Bet av örat i tuff fajt: Mike Tyson och Evander Holyfield 

Det är knappast någon större överraskning att det kan gå rätt hett till i en boxningsring. Det är dock sällan det leder till sådana skandaler som när Mike Tyson skulle försöka att vinna tillbaka världsmästarbältet från Evander Holyfield.

Allt började 1995 – eller ännu tidigare faktiskt. Mike Tyson hade haft en framgångsrik karriär där han hade radat upp segrar i boxningsringen. Utanför ringen gick det dock mindre bra och han blev bl.a. dömd till sex års fängelse för våldtäkt. Han satt inne i tre år, mellan 1992 och 1995, och tappade flera bra år av sin karriär. 

Efter åren bakom galler blev Mike Tyson villkorligt frigiven och han började då att försöka ta igen det han missat i ringen. Det gick bra – tills han mötte den tidigare världsmästaren, 34-årige Evander Holyfield. På pappret skulle det vara en lätt match för Tyson, men i ringen var det en annan sak och Holyfield vann matchen på teknisk knockout. 

1997 var det dags för returmöte mellan de två boxarna. Och även denna gång gick matchen inte som Mike Tyson hade hoppats. Matchen stoppades i slutet av den tredje ronden då Tyson hade bitit på Holyfields öron.

Domaren drog av två poäng för Tyson och lät matchen fortsätta. Men när samma sak upprepades kort därefter så diskvalificerades Tyson och Holyfield utsågs till matchens vinnare. Ett av Tysons bett hade nämligen varit så kraftigt att en bit av Holyfields högra öra lossnade och hittades på ringgolvet efter matchen.

Efterspel: Mike Tyson fortsatte att boxas, men hans storhetstid var över. År 2003 gick Tyson i personlig konkurs och 2005 gick han sin sista match. Holyfield drog sig tillbaka år 2014. Tyson bad senare officiellt om ursäkt för episoden med örat, men de boxades aldrig mot varandra igen.

Sprintlöparna Carl Lewis och Ben Johnson
Tidernas skandal.

Tre dagar efter OS-finalen blev Ben Johnson av med sin guldmedalj. ”From Hero to Zero in 9.79 secs.,” löd en rubrik.

© Foto: Ritzau/Scanpix

Det smutsiga loppet: Carl Lewis och Ben Johnson 

Om man tränar i åratal för att prestera sitt bästa en viss dag, och en futtig hundradel kan vara skillnaden mellan succé och fiasko, så behövs det inte mycket för att blodet ska koka. Det gäller inte minst bland sprintlöpare. På 1980-talet uppmärksammades 100-meterssträckan då Carl Lewis och kanadensaren Ben Johnson duellerade.

I början av 1980-talet hade Carl Lewis dominerat på sträckan, men den kanadensiske sprintern Ben Johnson började att komma ikapp honom. Och 1985 lyckades Johnson vinna över Lewis. Det kulminerade vid friidrotts-VM i Rom år 1987, då Ben Johnson både satte Carl Lewis och världsrekordet på plats med en tid på 9,83 sek. 

Året efteråt var det OS i Seoul. Och där var det verkligen upplagt för ett drama när de två kamphanarna stod axel vid axel i 100-metersfinalen. När startskottet gick flög de två sprintrarna iväg upp ur startblocken, och återigen var det Ben Johnson som passerade mållinjen först. Och ännu en gång på nytt världsrekord: 9,79 sek! Carl Lewis fick nöja sig med andra plats på nytt amerikanskt rekord: 9,92 sek.

Ben Johnson fick dock bara behålla guldmedaljen i tre dagar. Därefter stod det nämligen klart att Johnson testat positivt för steroider och fråntogs segern. I stället utsågs Carl Lewis till vinnare, och hans tid registrerades som nytt världsrekord. Ben Johnson blev avstängd och de tävlade aldrig mot varandra igen. 

Efterspel: År 2003 dök det upp hemliga laboratorieprover från OS i Seoul. De visade att Carl Lewis hade lämnat tre prover innehållande otillåtna ämnen. Han har dock alltid nekat till att vara skyldig. Faktiskt visade det sig att sex av åtta löpare i 100-metersfinalen i Seoul testade positivt, och loppet brukar kallas för ”The Dirtiest Race in History”.

Gino Bartali och Fausto Coppi tampas i cykling
Tuff duell.

Gino Bartali och Fausto Coppi hade många tuffa dueller mot varandra i cykelloppen.

© Foto: Ritzau/Scanpix

Tuff kamp på två hjul: Gino Bartali och Fausto Coppi

Inom proffscyklingens värld har det funnits många rivaler, och två av de största var nog italienarna Fausto Coppi och Gino Bartali. Bartali var affischnamnet i italiensk cykling på 1930-talet. 1936 och 1937 vann han Giro d’Italia, och 1938 vann han Tour de France.

År 1940 blev den fem år yngre Fausto Coppi anlitad som hjälpryttare åt Bartali i Giro d’Italia. Och det gjorde han bra – t.o.m. lite för bra. På den elfte etappen trampade den 20-årige Coppi extra hårt på pedalerna under en utbrytning, och vann inte bara etappen utan lade också beslag på den rosa ledartröjan.

Och den behöll han sedan hela vägen till slutmålet, vilket gjorde att hans kapten, Bartali, blev rasande. Därmed hade ett ömsesidigt hat grundlagts.

Efter andra världskriget fortsatte de två rivalerna att kämpa mot varandra. Riktigt illa gick det i världsmästerskapet i landsvägscykling år 1948. Då fick en mindre klunga med utbrytare möjlighet att sticka iväg, medan de två italienarna låg och bevakade varandra – oense om vem som skulle ta upp jakten på utbrytarna.
Detaljerna är fortfarande osäkra, men det som är säkert är att de två kamphanarna var så oense att de båda till slut klev av sina cyklar och bröt tävlingen. Det italienska cykelförbundet – och resten av den cykeltokiga nationen – blev rasande, och Fausto Coppi och Gino Bartali fick bägge tre månaders avstängning från deltagande i cykeltävlingar.
 

Efterspel: 1954 avslutade Gino Bartali sin karriär efter en bilolycka. I stället blev han stallchef och år 1959 värvade han Fausto Coppi som kapten. Coppi hade den gnista och det humör som Bartali saknade i sitt cykelstall. De två kamphanarna hade sent omsider förenats, men de fick aldrig chansen att jobba ihop. Innan tävlingssäsongen skulle börja blev Fausto Coppi inbjuden till Burkina Faso för att tävla mot några av landets cyklister. Där fick han malaria och avled – endast 40 år gammal.

Privat var André the Giant och Hulk Hogan goda vänner.
Vänner utanför ringen.

Privat var André the Giant och Hulk Hogan goda vänner. Andrew deltog bl.a. vid Hulk Hogans bröllop.

© Foto: Ritzau/Scanpix

Tre udda 

1. Garri Kasparov och Deep Blue

År 1996 spelade den ryske stormästaren och världsmästaren i schack, Garri Kasparov, sex partier mot IBM:s superdator, Deep Blue. Kasparov vann fyra av de sex partierna.

Året efteråt uppdaterades Deep Blue och fick revansch genom att vinna tre av de sex partierna samtidigt som ett parti slutade oavgjort. Kasparov blev rasande och ville ha omspel, men IBM plockade isär datorn och ville sedan inte sätta ihop den igen.

2. Steve Wiebe och Billy Mitchell

I början av 2000-talet kämpade de två amerikanerna Steve Wiebe och Billy Mitchell om att få mest poäng i tv-spelet Donkey Kong. Dramat kan ses i dokumentärfilmen The King of Kong: A Fistful of Quarters, där den sympatiske ingenjören Steve Wiebe försöker bevisa att han är bättre på Donkey Kong än den osympatiske såstillverkaren Billy Mitchell. Ett sant drama som nästan övergår fantasin.

3. Hulk Hogan och Andre The Giant

Även om matcherna i wrestling är – törs vi säga det högt – uppgjorda på förhand, kan de vara roliga att titta på. Det gällde särskilt under wrestlingens storhetstid på 80-talet, då de goda ställdes mot de onda.

Och ingen var bättre eller mer amerikansk än Hulk Hogan, som gick en rad legendariska fajter med André the Giant, som var 224 centimeter lång och hade en matchvikt på 236 kilo. Hulk Hogan vann nästan jämt.

Läs också

Kanske är du nyfiken på ...

Känner du dig otrygg att springa i mörkret?

Vi rekommenderar

Hittade du inte det du söker? Sök här: