Här är målet i Coast2Coast där man får den eftertraktade finisher-medaljen.
Här är målet i Coast2Coast där man får den eftertraktade finisher-medaljen. © Brian Klemmensgaard

Från maraton- till ultralöpare

Är du också nyfiken att veta hur det känns att löpa längre än ett maraton? Det var Aktiv Tränings Christian Thestrup, och han anmälde sig därför till ultraloppet Coast2Coast på 50-kilometerssträckan. Läs hans berättelse här.

19 juli 2017 av Christian Thestrup

Supermänniskor. Så har jag ofta tänkt om folk som löper längre än den klassiska maratonsträckan. De fem gånger som jag själv har kommit i mål efter 42 195 meters löpning, har jag i varje fall inte haft minsta lust att löpa en meter till. Mina lår har nämligen känts helt överkörda, och jag har inte klarat av att gå i trappor på flera dagar efteråt.

Ändå har jag – liksom allt fler andra löpare – varit nyfiken på att se vad som väntar på den andra sidan av de 42 kilometerna. Därför tog jag nyligen ett djupt andetag och anmälde mig till ett ultralopp – bara en kort variant på 50 kilometer. Valet föll på det loppet Coast2Coast, där man ser solen gå ned på den danska västkusten kl. 22.22, varefter man löper tvärs över Vendsyssel för att se solen gå upp igen ur havet utanför Fredrikshamn på den danska östkusten kl. 04.16.

Här är 50 kilometer-sträckan från Skallerup Klit i väst till Fredrikshamn i öst. De små knivarna och gafflarna markerar depåerna.
Här är 50 kilometer-sträckan från Skallerup Klit i väst till Fredrikshamn i öst. De små knivarna och gafflarna markerar depåerna. © Coast2Coast

Coast2Coast

Därför befann jag mig en småkylig och blåsig kväll på en strand vid Skallerup Klit på Nordjylland. Runt omkring i Danmark var folk i gång med att fira Sankt Hans, men även om jag var på väg att få uppleva årets kortaste natt så visste jag också att den skulle bli en av de jobbigaste jag någonsin upplevt.

Coast2Coast är på många sätt ett annorlunda lopp. Förutom att det genomförs på natten så får man själv ta tid, för till skillnad mot de flesta andra lopp finns det inget inget tidtagningschip i nummerlappen. Det finns heller inga kilometerskyltar längs vägen, och de enda markeringarna längs sträckan är några enstaka pilar i vägkanten. Dem ser man dock inte i mörkret, så alla följer bara efter personen framför och hoppas att den som ligger i täten har sprungit sträckan förut. Även depåerna är lite speciella eftersom de innehåller allt från pannkakor till chips, godis, gräddbakelser och fläsksvål till öl, coca-cola och rödvin – samt naturligtvis vatten och saft.

Bara minuter kvar till start. Först skickas cyklisterna iväg – därefter följer löparna.
Bara minuter kvar till start. Först skickas cyklisterna iväg – därefter följer löparna. © Christian Thestrup

Godnatt – och löp bra

Det är en märklig känsla att stå beredd för att löpa 50 kilometer vid en tidpunkt då man normalt brukar gå och lägga sig. Fram tills nu har jag haft en skön ledighet på den närliggande semesterorten Skallerup Seaside Resort, där jag har kunnat kika ut på regnet och blåsten – men nu är det alltså verklighet. När starten går vaknar benen och kroppen som tur är snabbt till liv. 229 löpare ställer på 50-kilometerssträckan, medan 29 personer har valt att pröva sina krafter på 65 kilometer. Dessutom finns det massor av mindre lag på två eller tre personer som delar på en cykel som de turas om att köra på. Det finns även rena cykelsträckor på upp till 150 kilometer. Totalt står mer än 3 900 deltagare beredda i det begynnande mörkret iförda reflexvästar och blinkande armband.

Den första delen av sträckan går längs stranden.
Den första delen av sträckan går längs stranden. © Coast2Coast

Bara ställ in kursen rakt österut

De första kilometerna löper vi på stranden. Sedan följer en tvär kurva upp på klipporna, där sträckan övergår till mindre stigar innan vi kommer ut på landsvägen mod Fredrikshamn. I början känns det märkligt att det inte finns några kilometerskyltar längs sträckan. Om man vill veta hur länge man har löpt, måste man kolla på sin klocka och i mörkret innebär det att man måste tända belysningen på klockan varje gång för att kunna se. Det ledsnar jag dock snabbt på, och därför löper jag bara på. Normalt brukar jag lyssna på musik när jag springer, men eftersom jag har glömt att ladda mobilen blir denna löprunda utan den vanliga låtlistan. Totalt sett gör det löprundan till en mycket zen-liknande upplevelse. I stället för Rammstein och Volbeat lyssnar jag till mjuka ”thump thump” från löpskor som landar på den regnvåta asfalten, och ljudet av gigantiska väderkvarnar  som skär genom nattluften ute på åkarna. Det är fantastiskt.

En del väljer att dela på en cykel längs vägen och turas om att löpa och cykla.
En del väljer att dela på en cykel längs vägen och turas om att löpa och cykla. © Brian Klemmensgaard

Ena foten framför den andra

Vid 01.30-tiden passerar jag 30 kilometer. Jag känner mig inte alls särskilt sömnig, men benmusklerna börjar strama lite efter att ha käkat asfalt i knappt tre timmar. Det känns dock inte lika illa som i de maratonlopp jag har deltagit i förut. Den här gången har jag nämligen försökt att hålla ett stadigt tempo på 6 min/km, eftersom mitt främsta mål är att genomföra loppet och se soluppgången från stranden i Fredrikshamn. Däremot är det mer ensamt än i andra lopp jag har deltagit i eftersom det inte finns särskilt många åskådare efter banan. Man ska nog också vara rätt entusiastisk för att kliva upp och heja på en grupp löpare utanför sitt hus mitt i natten, men för mig som springer värmer det extra och ger massor av ny energi varje gång jag passerar några som står och hejar. Dessutom njuter jag varje gång någon av de deltagare som har en cykel med i laget, glider förbi med högtalare i cykelkorgen som spelar musik och ljuskedjor virade runt cykelramen. Det bryder ensamheten, men jag lovar samtidigt mig själv att jag ska ta med mig en löparkompis nästa gång.

Depåerna i C2C är mycket annorlunda och innehåller allt från godis, chips, rödvin, öl och fläsksvål.
Depåerna i C2C är mycket annorlunda och innehåller allt från godis, chips, rödvin, öl och fläsksvål. © Brian Klemmensgaard

In i mörkret och ut i ljuset

Efter 42 kilometer kommer jag till en depå med en mycket energisk gitarrist och några fantastiskt goda pannkakor. Det är lockande att sätta sig ned en stund här, men för varje sekund jag står stilla så vet jag att benen stumnar mer och mer. Jag biter därför ihop, vänder ryggen till det upplysta tältet och löper vidare ut i mörkret. Jag har nu löpt längre än jag någonsin har gjort förut, och det börjar kännas. Mina lår värker och är hårda, och för att jag ska tänka på något annat försöker jag föreställa mig var jag skulle vara om jag istället var ute på min favoritrunda på 10 km därhemma.


En glad journalist i mål efter sitt första ”korta” ultralopp.
En glad journalist i mål efter sitt första ”korta” ultralopp. © Christian Thestrup

Ut och hem igen

Efter att ha löpt ett tag på en cykelväg som känns som om den var 20 kilometer lång (i verkligheten var den bara fyra km), dyker Fredrikshamn äntligen upp i horisonten. Kort därefter kan jag också se stranden, och efter 5 timmar och 14 minuter – och 50,7 kilometers löpning – passerar jag mållinjen samtidigt som vågorna slår in på sandstranden några meter därifrån. Jag klarade det! Jag sprang in i regnet och mörkret och kom ut i ljuset på den andra sidan. En halvtimme senare stiger solen upp, och jag kan äntligen krypa ned i min mjuka säng igen på Skallerup Seaside Resort. Jag hade gärna velat sjunka in en djup och skön sömn, men mina ben var så oroliga att det bara blev ett par timmar i horisontellt läge – sedan klev jag upp igen och drack kaffe med min medalj runt halsen.

En rekommendation är att man har en säng i närheten efter man har löpt 50 kilometer!
En rekommendation är att man har en säng i närheten efter man har löpt 50 kilometer! © Christian Thestrup

På den andra sidan av maratonsträckan

Så vad väntar då egentligen på den andra sidan av de 42 195 meterna? Ja, i Coast2Coast väntar en underbar soluppgång, men faktiskt inte mycket mer smärta än i ett maratonlopp. Annars är kanske just det vad många tror och som gör att många drar sig för att springa ett ultralopp. Det handlar istället mest om att ställa in sig mentalt på de extra kilometerna. När man når mållinjen i ett maraton upplever nog de flesta att de inte skulle klara av att löpa ens 10 meter till. Men så känner säkert också många som har löpt ett halvmaraton eller 10 kilometer. Man disponerar helt enkelt krafterna efter den sträcka man ska löpa. Så om du kan löpa 42 kilometer så är jag helt säker på att du också kan löpa 50 km – eller ännu längre. Det har i alla fall jag tänkt mig att göra. Nästa gång.

Den är hemma – finisher-medaljen i Coast2Coast!
Den är hemma – finisher-medaljen i Coast2Coast! © Christian Thestrup

Se årets video från Coast2Coast här nedan.

Läs också

Kanske är du nyfiken på ...

Hur mycket nattsömn brukar du få?

Vi rekommenderar

Hittade du inte det du söker? Sök här: